I veckan förlorade jag en kusin. Beskedet kom som en chock. Det är ofattbart och många frågor som aldrig fås något svar på. Jag har nog inte riktigt tagit in det helt och hållet, nästan som att jag förnekar/ignorerar det. Vi stod inte varann så värst nära, men familjerna och närmaste släktingar träffades alltid nu och då.
Det känns fel att jag igår t.ex. kunde sitta med mina vänner på café, gå på Spotlight och ha det trevligt som att inget har hänt. Men livet måste gå vidare är konstaterat, inte som förr, men det måste fortsätta.